Spårlöst försvunnen!
I måndags va vi ner och hälsade på Natalies bästa vän Molly, hennes mamma Therese och lillebror Aron.
Molly och Natalie hoppade på studsmattan och jag och Therese satt och pratade lite medans Aron fick mat. Efter en stund märker jag att det är helt tyst från studsmattan.
Går och tittar, men det är inga tjejer där. Tänker att dom kanske är på andra sidan huset eller inne. Men nej, dom va inte där heller.
Nu kan jag säga att jag fått lite smått panik!
Med Fred på armen sprang jag ett varv runt kvarteret och ropde efter tjejerna - inget svar!
Kommer tillbaka hem till Therese och ger henne Fred. Hon stoppar ner killarna i vagnen och jag tar bilen för att åka och leta.
Mina tankar är nu att dom blivit bortförda eller drunknat i diket som är en bit bort, men jag såg ju dom inte där..
Åkte i alla fall nu åt andra hållet mot nästa kvarter. Huvet går som en propeller och jag vill bara gråta!
Vart sjutton har våra älskade tjejer tagit vägen?
Efter en stund ser jag att det står en bil längs vägkanten på en gata längre bort. Den står precis utanför ett hus så först tänkte jag att den hälsade på där i huset. Men sen ser jag en farbror som tittar sig omkring och sen ser jag också en rosa liten keps! BARNEN!!!!
Åker i racerfart till mannen vid bilen. Ser då att det står ytterligare en man där.
Vart nu lite lugnare då jag såg tjejerna, men är väldigt upprörd.
Stannar bilen och frågar tjejerna vart sjutton dom gör där?
Mannen i bilen hade sett tjejerna vid korsningen och tyckt att dom va lite för små för att gå själva! Så han hade åkt ett varv runt kvarteret och sedan sett att tjejerna fortsatt att gå så då hade han stoppat dom. Tack och lov!!!
Tjejerna hade då sagt till honom att dom skulle gå till lekparken.
Hur kommer dom på såna tankar när dom bara är 2,5 år?
Jag tackade mannen så mycket för all hjälp, kastade in tjejerna i bilen och åkte tillbaka hem till Therese.
Gissa om tjejerna fick en rejäl utskällning när vi kom tillbaka!
Både jag och Therese kokade, men va nog mest rädd och orolig. Inte spreciellt arg. Den känslan vart undantryckt av de andra!
Jösses säger jag bara!
Har nog aldrig blivit så rädd av något som rört barnen tidigare.
Men är så glad över att det finns fina människor som tänker som mannen i bilen.
Jag och Therese kom fram till att i tonåren när dom blir som värst så låser vi in dom här hemma. Då kan man inte smita iväg hur som helst! :)
Molly och Natalie hoppade på studsmattan och jag och Therese satt och pratade lite medans Aron fick mat. Efter en stund märker jag att det är helt tyst från studsmattan.
Går och tittar, men det är inga tjejer där. Tänker att dom kanske är på andra sidan huset eller inne. Men nej, dom va inte där heller.
Nu kan jag säga att jag fått lite smått panik!
Med Fred på armen sprang jag ett varv runt kvarteret och ropde efter tjejerna - inget svar!
Kommer tillbaka hem till Therese och ger henne Fred. Hon stoppar ner killarna i vagnen och jag tar bilen för att åka och leta.
Mina tankar är nu att dom blivit bortförda eller drunknat i diket som är en bit bort, men jag såg ju dom inte där..
Åkte i alla fall nu åt andra hållet mot nästa kvarter. Huvet går som en propeller och jag vill bara gråta!
Vart sjutton har våra älskade tjejer tagit vägen?
Efter en stund ser jag att det står en bil längs vägkanten på en gata längre bort. Den står precis utanför ett hus så först tänkte jag att den hälsade på där i huset. Men sen ser jag en farbror som tittar sig omkring och sen ser jag också en rosa liten keps! BARNEN!!!!
Åker i racerfart till mannen vid bilen. Ser då att det står ytterligare en man där.
Vart nu lite lugnare då jag såg tjejerna, men är väldigt upprörd.
Stannar bilen och frågar tjejerna vart sjutton dom gör där?
Mannen i bilen hade sett tjejerna vid korsningen och tyckt att dom va lite för små för att gå själva! Så han hade åkt ett varv runt kvarteret och sedan sett att tjejerna fortsatt att gå så då hade han stoppat dom. Tack och lov!!!
Tjejerna hade då sagt till honom att dom skulle gå till lekparken.
Hur kommer dom på såna tankar när dom bara är 2,5 år?
Jag tackade mannen så mycket för all hjälp, kastade in tjejerna i bilen och åkte tillbaka hem till Therese.
Gissa om tjejerna fick en rejäl utskällning när vi kom tillbaka!
Både jag och Therese kokade, men va nog mest rädd och orolig. Inte spreciellt arg. Den känslan vart undantryckt av de andra!
Jösses säger jag bara!
Har nog aldrig blivit så rädd av något som rört barnen tidigare.
Men är så glad över att det finns fina människor som tänker som mannen i bilen.
Jag och Therese kom fram till att i tonåren när dom blir som värst så låser vi in dom här hemma. Då kan man inte smita iväg hur som helst! :)
Kommentarer
Postat av: katarina
hua! jag läste det häe med hjärtat i halsgropen... fast är att jag förstod att det hade slutat bra
Postat av: Elli och Theo
Fy vilken panik man skulle få :( att dem hunnit så långt på så kort tid tyckte jag såg dem precis innan när jag kika ut. Tur dem kom hem oskadda. Såg att ni drog iväg och såg inga små tjejer så anade att de hade hänt något.
Kram Elli
Postat av: Marie
Jag dom va snabba små rackare! Dom hade hunnit till bussgaraget! Kan inte förstå att jag inte såg dom när jag sprang första vändan. Men jag är glad att dom kom till rätta. Stod där hand i hand och pratade med farbröderna! ;)
Postat av: Jessica
Gud så läskigt! Jag tror jag slog något rekord i snabbläsnig, bara för att snabbt se hur det gick.
Trackback
